Under första världskriget deklarerade sig Sverige officiellt som neuralt. Neutraliteten innebar, precis som under andra världskriget, att landet kom att hysa agenter och spioner från samtliga inblandade parter i kriget. Göteborg med sin gynnsamma position för sjöfarten blev en viktig plats för de olika ländernas handelsflottor, vilket bidrog till att Göteborg kom att bli en spioncentral för hela Norden. Information om handelstrafiken var av stort intresse. För att hålla folkhushållningen igång riskerade tusentals sjömän sina liv när de mönstrade på de handelsfartyg som gick mellan Sverige och England. Största faran var minor och tyska torpeder. Av det skälet gick 280 svenska fartyg med 684 sjömän ombord till botten. Därtill kommer 434 svenska sjömän på de utländska fartyg som sänktes. Omkring en femtedel av dessa närmare 1200 sjömän kom från Göteborg, många av dem var unga. Även åren efter kriget sänktes ett flertal fartyg på grund av kvarvarande minor. Bokens rika bildmaterial och författarens intervjuer gör att läsaren kommer nära de personer som på olika sätt var delaktiga i den dramatiska sjöfarten under kriget, såväl de som befann sig på fartygen som de anhöriga som satt med sin oro hemma i Göteborg. Hansson har lyckats levandegöra en bristfälligt belyst del av den svenska historien.
Sjöfolket – nu som då – hamnar bokstavligen mitt i världskonflikterna, på grund av sitt yrke. Lars Hansson har skrivit en lättläst och angelägen bok som synliggör människorna, både sjöfolket samt deras anhöriga under de båda världskrigen. Kombinationen av berättelser, fotografier och dokument gör att man kommer dramatiska öden in på livet. Han sätter även in det i ett sammanhang. Vi får förståelse för hur hamnarbetarna var beroende av sjöfarten för sin inkomst och hur utsvältningskriget mellan Storbritannien och Tyskland fick konsekvenser även för Sverige. Hur man vägde sjöfolkets säkerhet kontra folkförsörjningen. Skillnaden på hur Sverige hanterade spioner och oliktänkande gentemot de krigförande länderna. Även Sjömanskyrkornas sociala arbete bland sjöfolket och deras anhöriga är inkluderat. Det är en spännande bok som tydliggör både sjöfolkets utsatthet och mod.
Ingegerd Johansson, text&BILD Krossekärr –
Lars Hanssons bok Sjömansoffer och hamnspioner, Göteborg och Västkusten under första världskriget ger oss nära berättelser om krigets verklighet. Om människornas öden och umbäranden i strävan att hålla igång det vanliga livet i krigets skugga.
Författaren berättar ingående och sakligt. Var och en av historierna skulle kunna bli en egen roman. De svartvita bilderna och citaten från dåtida dagstidningar ger oss känslan av stark närvaro och tidsanda. Detta är gediget forskningsarbete som presenteras med ett tillgängligt språk.
Göteborg hade, enligt författaren, en central roll i det tyska hamnspionaget i Skandinavien under kriget på grund av hamnens betydelse. I hamnen skedde snabba och stora omsvängningar, stundtals arbetades det på högvarv och ibland stod allt stilla beroende på krigets utveckling. Rykten om spioner och spionanklagelser förekom flitigt. I staden bedrevs det affärsverksamhet under falsk flagg och polisen hade oftast ögonen öppna men låg hela tiden steget efter och kom ofta försent för att ingripa. Författarens genomgång av misstänkta spioner är både intressant och spännande läsning.
Många unga män (och några kvinnor) gick till sjöss med drömmen om det stora äventyret och på grund av bristen på arbeten hemmavid. Ett stort antal blev krigets offer när båtarna torpederades eller minsprängdes. Ibland sträcker sig berättelserna av nödvändighet över mellankrigstiden och in i andra världskriget. Minorna fanns kvar och fortsatte skörda liv trots att kriget hade upphört.
Livet överträffar ibland dikten, som i berättelsen om flaskposten som kastas i havet när handelsfartyget är på väg att sjunka. Flaskan fiskas upp av en norsk sjöman som inte kan tyda brevet. Men det finns en adress och han reser till Alingsås och lämnar brevet till änkan. 72 år senare överlämnas det till Sjöfartsmuseet i Göteborg och då kan historien om ångaren Adolph Meyers öde bekräftas.
Eller
Om de fyra överlevande från den torpederade ångaren Helge, som står på delar av taket till styrhytten, med vatten upp till midjan. Efter 33 timmar räddas de två som fortfarande lever av en fransk minsvepare. Ytterligare två besättningsmän från Helge överlever efter åtta timmar i en räddningsflotte. Även skeppskatten hittas vid liv, ett dygn senare, stående på en vrakspillra ute till havs.
Under läsningen drabbas jag gång på gång av de skrämmande likheterna med dagens nyheter om sänkta fartyg och drabbade civila, fast de nu utspelar sig i andra regioner på vårt klot.
Ingegerd Johansson
text&BILD Krossekärr
http://www.krossekarr.se